Vintersurfare räknar inte säsongen i månader. Månader är för folk med pålitliga hav. Vi räknar i fönster (de korta perioder då vind, svall och temperatur råkar mötas i något surfbart), och i januari på ostkusten kommer ett extra villkor in i kalkylen: frågan om det överhuvudtaget finns flytande vatten att surfa i.
Januari är också månaden då ostkusten glesnar. De flesta har redan ställt undan brädorna; kvar blir ett litet sällskap som äger gruppchattens nattskift och vet var dunkarna står. Vattnet låg på en och en halv grad den här helgen, på väg ner. Under två grader slutar det handla om utrustning och börjar handla om omdöme: hur långt ut, hur länge, hur långt från bilen.
Den här vintern hade varit sträng på riktigt. Två veckor av högtryck och nordliga vindar hade pressat vattentemperaturen från fyra grader ner mot en, och vikarna började stelna inifrån. Varje morgon låg iskanten lite längre ut. Det vi väntade på var ett sista fönster, och prognosen gav oss en helg: ett svagt lågtryck, sydostvind en natt, sedan stiltje och djupfrysning.
Vilken vik det handlar om skriver vi inte ut, och det beror inte på hemlighetsmakeri utan på att det inte spelar någon roll. Samma sak pågick längs hela kusten den helgen, i varje skreva med rätt vinkel mot sydost. Den som var ute vet exakt var den var. Den som inte var det har sin egen vik att bevaka nästa gång.
Lördag morgon var luften minus sex och havet rökte. Sjörök, tunna slöjor av frostdimma som steg ur det öppna vattnet utanför issörjan. För sörjan fanns redan: en gröt av iskristaller i vattenbrynet, tjock som slush, som hävde sig med varje våg utan att brytas. Längre ut var vattnet fortfarande fritt, och där rullade det in, midjehögt och städat, med åtta sekunder mellan linjerna.
Vi var framme före ljuset, som alltid. Parkeringen var ett tunt lager snö utan andra däckspår, och när motorerna stängts av var tystnaden total på det sätt som bara riktigt kall luft kan vara. Inga fåglar. Inget dropp. Bara havet längre ner, och det lät mindre än vanligt, som om sörjan redan lagt sordin på det.
Ombytet skedde under tystnad och med stor metodik. I det här registret finns ingen marginal för slarv, det vet alla som läst vårt våtdräktstest eller ännu hellre frusit ihop på riktigt. Sju millimeter på fötterna, fem på händerna, varmvatten i dräkten innan dragkedjan stängdes. Tjugo meter issörja låg mellan oss och det fria vattnet. Man går inte genom den. Man vadar, halvt simmande, med brädan som isbrytare.
Ljudet därute glömmer jag inte. Issörjan slipade mot brädans botten med ett väsande, som att surfa genom snö, och när en våg bröt genom sörjkanten lät den dämpad, kvävd, som bakom en filt. Vågorna själva var långsamma och tunga. Vatten nära nollan beter sig annorlunda (segare, tätare), och varje paddeltag kändes som att dra handen genom sirap.
Man vet att det är sista gången för i år. Det gör någonting med hur man väljer vågor. Jag tog färre och mindes fler.
Anders, en av de fyra i vattnet
Mellan sessionerna stod vi vid bakluckorna och rörde på tårna i takt med ingenting. Kaffet ångade så kraftigt att det var svårt att dricka. Någon hade med sig bullar som frusit till sten i bilen och tinades på instrumentbrädan. Det pratades om isläggning som andra pratar om snödjup, med samma blandning av sakkunskap och vidskepelse.
Vi var fyra i vattnet och ingen sa särskilt mycket. Sessionerna blev korta, trettiofem minuter, sedan tillbaka genom sörjan till dunkarna och bilvärmen, och ut en gång till för den som hade något kvar i händerna. På söndagen hade iskanten flyttat sig ytterligare tjugo meter ut och vågorna kom inte längre igenom annat än som dyningar under ett lock. Fönstret stängdes medan vi tittade på.
Det är därför fönster är den enda ärliga enheten. En månad säger ingenting: en januari kan ge fyra surfbara dagar eller noll. Fönstret däremot är konkret: det öppnas, det har en bredd, det stängs. Vintersurfarens kalender är en rad sådana springor av ljus, och konsten är att vara frisk, ledig och packad när de kommer. Hemma på Torö brukar någon föra bok. Den här vintern stod det fem fönster i boken före jul, och så det här.
På tisdagen frös viken helt. Någon skickade en bild: ett vitt fält där lineupen legat, blankt och slutgiltigt, med våra fotspår fortfarande kvar i snön på stranden. Det ser ut som ett slut och är det inte. Isen är bara havet som håller andan. Någon gång i mars eller april kommer ett lågtryck att bryta upp det igen, och då börjar räkningen om: fönster ett, en ny säsong, samma hav.
