Vi landade i Lissabon en tisdag i slutet av februari med tre resväskor, en hopfällbar resesäng, två barn på fyra och två år och en plan som i efterhand framstår som rörande optimistisk: tre veckor i Ericeira, och båda föräldrarna skulle surfa varje dag.
Det blev inte så. Det här är en redogörelse för vad det blev i stället.
Först logistiken, eftersom allt med små barn börjar och slutar med logistik. Vi tog tåget från Göteborg till Köpenhamn dagen innan, sov på hotell vid Kastrup och flög direkt till Lissabon på morgonen. Det låter omständligt och var det enklaste vi gjorde på hela resan. Ett flyg utan byte är med en tvååring värt nästan vilken omväg som helst. Hyrbilen var bokad hemifrån med två bilbarnstolar, och fyrtio minuter senare rullade vi in i Ericeira, en vitkalkad fiskeby på en klippkant där hela kuststräckan är skyddad som World Surfing Reserve. Vi hade valt byn av just det skälet. Inte för statusen, utan för tätheten. Ett halvdussin namngivna vågor inom tio minuters bilresa betyder att något nästan alltid fungerar, och med små barn är nästan alltid skillnaden mellan en surfresa och tre veckors barnpassning med havsutsikt.
Lägenheten låg i byns norra del, vald efter tre kriterier som inte hade med havet att göra: gångavstånd till en lekplats, gångavstånd till ett bageri och en tvättmaskin. Den som planerar en sådan här resa gör klokt i att tänka i den ordningen. Vågorna flyttar sig inte. Det gör däremot en fyraårings tålamod.
Systemet vi landade i var enkelt och obönhörligt: en i taget. Den ena väcktes av barnen vid halv sju, den andra stod i vattnet på Ribeira d’Ilhas vid halv åtta. Klockan tio byttes vi av, hann ibland med ett andra pass innan vinden vaknade, och eftermiddagarna tillhörde familjen. Ribeira blev vår våg av samma skäl som den är halva Europas: lång, ordnad, tålig mot både svall och misstag. Och stranden har en fördel som ingen guide nämner. Den syns från kaféet ovanför. Den som hade frukostskiftet kunde dricka kaffe, dela en pastel de nata i två exakt lika stora halvor och ändå se sin partner ta vågor.
Vi surfar hälften så mycket som vi tänkt och bråkar en fjärdedel så mycket som vi brukar. Det är en bra affär.
Johan, make, far och frukostansvarig
Vad som inte fungerade: allt med tidvatten. Jag hade läst tabellerna hemifrån och byggt luftslott av dem. Verkligheten är att tidvattnet styr när vågorna är som bäst, men barnen styr när du kan surfa, och de två schemana möts bara ibland. Lågvattenfönstret mitt på dagen var i praktiken oanvändbart i tre veckor, eftersom lunchen är helig och vilan efter lunchen ännu heligare. Man kan sörja sådant eller acceptera det. Vi sörjde i fyra dagar och accepterade sedan.
Andra veckan kom regnet, och med regnet kom förkylningen, genom familjen i tur och ordning som en stafett. Tre dagar inomhus med lego på ett kakelgolv, blöt tvätt på varje element och en prognos som visade rena, ordnade linjer hela veckan. Jag skriver det här utan bitterhet nu. Då var jag inte lika rund i kanterna.
Foz do Lizandro räddade familjedagarna. Det är sandstranden söder om byn, där en flod rinner ut och bildar en grund lagun innanför vågorna. Tvååringen vadade i lagunen. Fyraåringen byggde fördämningar med ett allvar som inte gick att rubba. Vi vuxna turades om att paddla ut i de mjuka vågorna utanför, aldrig längre bort än att vi kunde vinka. Det är ingen våg att skryta med. Det är en strand att bygga en vecka kring.
En gång, en enda, provade vi barnvakt. Genom lägenhetens värdinna hittade vi en pensionerad förskollärare i byn, och vi surfade ett pass tillsammans på Foz en lördagsförmiddag, sida vid sida för första gången sedan barnen föddes. Det var värt varje euro och samtidigt inget vi upprepade. Inte för att det inte fungerade, utan för att ingen av oss riktigt kunde släppa tanken på vad som pågick hemma i lägenheten. Sådant är ärligt att säga högt. Vissa lösningar är bra på papper och fel för just er.
Tredje veckan satte sig allt. Barnen hade rutiner, bagaren kunde vår beställning, och vi hade slutat försöka maximera. Det är då resan börjar, har jag förstått i efterhand. Min bästa session var en torsdagsmorgon på Ribeira, knappt en meter, glasigt, tjugo minuter innan folkmassan kom. Jag tog kanske åtta vågor. Jag mindes varenda en när jag gick upp till kaféet, där tre personer satt och vinkade med varsin croissant i handen.
Några råd i klartext för den som funderar på samma resa. Res i tre veckor om ni kan, inte i en eller två, för de första tio dagarna går åt till att bygga systemet. Hyr brädor på plats i stället för att flyga ner egna, utbudet i byn är stort och bagaget är fullt ändå. Boka boende efter lekplats och bageri, inte efter havsutsikt. Och läs på om vågorna innan ni åker, vilka som passar vilken nivå och vilket väder finns genomgånget i destinationsguiden, så att morgonbesluten går snabbt. Den som tvekar vid frukostbordet surfar inte.
Sista kvällen åt vi middag nere vid fiskehamnen, och fyraåringen frågade om vi kunde bo kvar. Jag räknade efter i huvudet. Tjugoen dagar, elva sessioner för mig, tolv för Johan, ett barn som lärt sig ordet onda och ett som lärt sig somna till ljudet av Atlanten. Det var en tredjedel av surfandet vi planerat och dubbelt så mycket resa som vi hoppats på. Jag vet inte vad man kallar en sådan ekvation. Men vi har redan börjat titta på datum för nästa vinter.
